Konsertberättelsen

Mamma väckte mig när klockan var lite efter åtta den 4 Mars. Jag kunde knappt sitta stilla när vi åt frukost och gjorde oss iordning. Sen gick vi (=jag, mamma, pappa och syrran) till busshållplatsen och tog bussen in till stan, för att ta tåget till Stockholm. På tågstationen träffade vi Sara (=min bästa kompis) och hennes föräldrar. Sedan väntade en 3 timmar lång tågresa. Sara och jag spelade kort, jag lyssnade på musik och läste. Jag såg några andra THfans på tåget.
När vi var framme i Stockholm tog vi tunnelbanan till hotellet som passande nog låg precis vid tunnelbanan. Såg ännu fler THfans på tunnelbanan och hotellet. När vi väl var på hotellrummet (som hade en hemsk gul färg) så var det bara att vänta på att det skulle bli kväll. Sedan gick vi och åt pizza innan det äntligen var dags för mig, pappa, Sara, syrran och Saras pappa att ta tunnelbanan till Globen. När vi väl var där kändes det lite som om jag skulle svimma. Golvet gungade och jag var skitnervös. Jag behövde gå på toa flera gånger.
Innan konsertengick vi och lämnade våra jackor i garderoben och där träffade vi våra kusiner som också skulle på konserten. Vi hade dock inte platser tillsammans. Det var jättekallt inne i själva arenan. Så jag satte på mig min THtjocktröja som jag hade tagit av mig tidigare. Jag vet inte om jag hade hört fel men jag hade hört att konserten skulle börja klockan 19:30 men den började inte förens klockan 20:40. Fast det var kanske lite tur för då hann jag lugna mina nerver, haha. Fansen var på topp för alla började skrika redan när dom testade strålkastarna.
Sedan började äntligen konserten. Jag fotade som en galning och fick ca 130 mer eller mindre suddiga bilder. Fast några blev faktiskt bra. Under World Behind My Wall och Darkside Of The Sun hade dom eldefekter. Det måste ha varit jättevarmt för killarna och fansen som stod längst fram för jag kände det tydligt där jag satt och det var inte så nära scenen. Under Monsoon och Ready, Set, Go! hörde man fansen lika tydligt som Bill för alla sjöng med. Mina personliga favorit var Hey You! för att killarna fick med sig hela publiken. Ibland under konserten så stampade alla med fötterna och då kände man hur hela läktaren vibrerade.
Det var iaf en helt fantastisk upplevelse. På liveDVDer är det jättebra, men det är en helt annan sak att se det med egna ögon.

Kram

//Elin