The story about my leg

Som ni kanske vet så drog ju jag av mig hälsenan på idrotten i december. Men idag kom jag på att jag aldrig dragit hela historian om vad som faktiskt hände. Så, here we go:

Det var alltså den onsdag den 3:e december 2014, första lektionen för dagen. Idrott. Vi spelade badminton.
Jag hade spelat rundbadminton en stund och började bli varm när vi gick över till att spela matcher, två mot två. Jag tog ett steg bakåt för att ta en boll när jag kände hur det snäppte till bak i hälsenan på den foten jag satt ner bakom mig. Det kändes ungefär som att jag satte foten på något och att det sedan gick sönder, ett litet motstånd och sedan "trampade jag igenom". Jag tappade balansen och trillade/satte mig ner.

Jag kände ju att det hände någonting bak i hälsenan när jag satte ner foten, men det hade inte gjort speciellt ont, ungefär som att trampa snett bara. När jag satt där så provade jag att röra på foten och det gick ju bra, så jag trodde att det inte var så farligt, även om tanken att det kunde vara hälsenan som gått av fanns där i bakhuvudet. Pappa drog nämligen av den för några år sedan och det kändes ungefär som han beskrivit det. Min idrottslärare kom och hjälpte mig upp men när jag skulle sätta ner foten så fanns det ingenting att stödja på. Det var liksom bara mjukt och det kändes som om hälen satt för högt upp. Det var en otroligt obehaglig känsla!

Jag fick hjälp att gå och sätta mig och när jag satt kände jag hur yrseln började komma. Det gick över efter några minuter och då ringde jag pappa, fick jag lite att dricka, en ispåse på foten och ett par kryckor. Lektionen var nästan slut så min idrottslärare skjutsade mig personligen till akuten där vi mötte upp pappa. Vi fick ett rum direkt och sen var det bara att vänta. Jag var av någon anledning jättehyper, kunde knappt sitta still och var allmänt rastlös.

När sköterskan och läkaren kom så konstaterade de snabbt att jag, precis som jag anat, hade en hälseneskada. Dock så visste de inte omfattningen på den utan trodde att den kanske inte var helt av. De sa även att den skulle behöva sys ihop.
Jag fick en gipsskena för att stabilisera foten fram till operationen som skulle ske veckan därpå. 

På tisdagen, 9:e december, åkte mamma och jag in till sjukhuset ungefär halv sju på morgonen. Vi anmälde oss, jag fick sätta på mig de jättesexiga sjukhuskläderna och fick några tabletter. Vi träffade min läkare och bestämde tillsammans att jag skulle lokalbedövas samt få något som skulle göra mig trött.

Jag gick in i operationssalen, fick dropp med lugnande i handen, fick frågan om jag ville lyssna på musik under tiden (blev AC/DC, woopwoop), de klippte upp mitt gips och jag fick för första gången se foten sedan olyckan. Den var helt blålila och väldigt svullen. Sen fick jag tre sprutor med bedövning i vaden och ungefär samtidigt började det lugnande verka så jag var jättetrött. Jag kände ingenting när de skar upp benet, men när de började dra i hälsenan för att få ihop ändarna så började det göra ont. Jag sa till om detta och fick ännu en spruta med bedövning. Strax efter det somnade jag och vaknade inte förrän min narkosläkare (världens gulligaste kvinna) väckte mig och berättade att de strax var klara.

Jag blev utrullad i uppvakningsrummet och efter en stund fick mamma komma dit. Jag mådde förvånansvärt bra, lite pömsig bara. Efter kanske en timme, en macka och en kopp te där så fick jag åka hem igen.

Fick ett fint blåmärke efter droppnålen och ett på knät efter att jag trillat med kryckorna.

Det var några timmar efter jag kom hem som helvetet började. Lokalbedövningen började släppa och jag insåg hur fruktansvärt ont jag hade. Hela tisdagen och onsdagen låg jag och vred mig av smärta i soffan. Jag fick Citodon med mig från sjukhuset men de hjälpte knappt alls. De tog bara den yttersta udden av smärtan, som jag skulle säga låg på 7,5 - 8. Jag har aldrig haft så ont som de första två dygnen efter operationen!

Resten av veckan var jag hemma men på måndagen var jag tillbaka i skolan igen. Det var otroligt jobbigt att hoppa på kryckor innan jag fått de musklerna jag behövde. Träningsvärken var mördande men det var bara att bita ihop. Det jullovet kunde inte kommit mer passande. Att bara få vara hemma och vila var så välbehövligt!

Fick massa fina teckningar på gipset av mina kompisar

Den 30:e december hade jag återbesök på sjukhuset för att ta bort stygnen och gipset. Då fick jag istället en ortos som jag skulle ha i ytterligare tre veckor. Den var mycket klumpigare än gipset men den gick att ta av när jag skulle duscha, så det var ändå guld värt. Ortoser är även designade så att man kan ändra fotens läge, så under de tre veckorna fick min fot även vänja sig vid att långsamt återgå till normalläge, då den varit gipsad i spetståläge.

Ortosen blev jag av med tre dagar innan jag fyllde 18, bästa födelsepresenten jag fått! Sedan var det bara att påbörja rehabiliteringen. Jag hade tappat nästan alla muskler i vaden och hälsenan var såklart mycket svagare. Jag har träffat en sjukgymnast ungefär en gång i månaden sedan januari och det blir bättre och bättre. I början kunde jag inte gå utan att halta som bara den och nu kan jag springa kortare sträckor.

De två månaderna var utan tvekan de jobbigaste i mitt liv. Men det fanns ju inte så mycket att göra än att vänta på att allt skulle läka. Dessutom var vi tvungna att ställa in en resa till Indien. Men nu är jag på god väg tillbaka och det enda jag inte får göra är vara med på idrotten i skolan och utföra sporter som kräver mycket explosivitet i benen.

Operationssåret när stygnen precis tagits bort // Idag, ungefär fem månader senare